Det var en gång…
Vi är inte bortskämda, längre, vi Liverpoolare. Det kan vi slå fast på en gång. Det fanns en tid då vi var det och det är den tiden många av oss refererar till. Det är också den som vi många gånger blir skrattade åt , av andra, mindre vetande personer. Människor som inte har förståndet på rätt ställe och sympatiserar med Liverpool.
Själv är jag en sådan som började hålla på laget under en storhetsperiod (och med ens förstår ni att jag inte är purung längre..) Som sjuåring var det så klart väldigt kul när laget man «höll på» vann. Det var ingen som pushade mig att hålla på Liverpool då. Jag hade ingen anknytning till staden, jag var bara väldigt intresserad av fotboll. Jag ska väl vara ärlig och säga att jag som sjuåring hade förmodligen inte börjat hålla på Liverpool då, om vi legat i andra eller tredjedivisionen, eller ens i mitten eller botten av förstaligan.
Men ju mer åren gick, desto mer gick det upp för mig hur rätt allt hade blivit i och med valet av Liverpool. Det var inte det att vi fortsatte att vinna, för det gjorde vi i stort sett under hela min uppväxt. Det var så mycket mer som gjorde att allt kändes så naturligt med att hålla på det rätta röda laget, atmosfär, historien. Ja, vi var ett riktigt lag med riktig historia och riktiga supporters. Nu som väldigt mycket äldre än en sjuåring är jag väldigt glad för att valet föll som det gjorde då för snart 40 år sedan.
Upp som en sol..
Under alla dessa år som passerat sedan vi senast vann har det, om man ska generalisera, sett mer eller mindre likadant ut för varje år. Visst, ibland har vi varit uppe och nosat på täten, medan vi andra år varit mer än tjugo poäng därifrån. Om vi bortser från poänginsamlingen har det sett ut ungefär så här: Vi har varit ett lag som när som helst har kunnat både slå vilket lag som helst, men också förlorat mot vilket lag som helst. Vi har haft väldigt bra perioder under säsongen, och vi har haft svackor som fått en att få svindel. Vi har haft väldigt svårt att få till det i de där avgörande matcherna, de där matcherna som kunnat få oss att ta ett steg uppåt på trappan (jo, jag vet att vi gjorde det i Champions league 2005, men samma år missade vi fjärdeplatsen i ligan..). Hur många gånger har vi inte både tänkt, och även fått höra ungefär det här:
«Jojo, Liverpool är med nu, men vänta bara, snart blir det som vanligt igen.»
Men i år då…?
Är vi på väg att ta oss över det trappsteget i år? Kommer vi att hålla på ett sätt som vi inte gjort på 25 år? Att hålla betyder inte nödvändigtvis att vi måste vinna ligan. Det betyder att vi blir ett lag att räkna med på allvar igen, inte ett lag som snurrar upp likt en ballong man släpper iväg utan att knyta den, och sen har ingen i världen en aning om vart den kommer att landa; blir det på golvet, hyllan till vänster eller kanske uppe på tavelramen. Känns det inte som att vi helt plötsligt har fått in luft i den där ballongen som stannar kvar där? Och det är inte bara vanlig luft heller, utan sådan där mystisk «marknadsluft», som får ballongen att vilja stiga uppåt hela tiden. Samtidigt är det då viktigt att hålla fast i den, så att den i alla fall inte fladdrar iväg, och låt mig säga så här: Jag skulle för allt i världen inte vilja byta ut den personen som just nu håller i det snöret.
Jag har fortfarande ingen aning om vart den här säsongen kommer sluta. Innan start placerade jag oss sexa, efter City, Chelsea, Arsenal, United och Tottenham. Kanske kommer det att sluta där? Någonting säger mig dock att den där personen med ballongen i handen inte kommer att tillåta det. Vi ska inte gå händelserna mer i förväg än. Fast tänk i alla fall hur mycket roligare det är att titta på en tabell där vi återfinns inte bara ett antal placeringar över United, utan är och snosar på täten. Låt oss hålla hela vägen in i kaklet i år, det är vi värda.
(1 besøk idag)
